Ljunga är en tätort. Men hur stor är denna tätort egentligen. Dagsberg, som ligger bredvid är ingen tätort. Den är heller ingen småort. Vad är då Dagsberg? Existerar Dagsberg över huvud taget, om orten inte finns i den officiella statistiken?

Vad gör man om man har en plätt med lite, förmodat oodlingsbar mark? Jo, man smäller upp lite hus. Man kryssar lite mellan de gravfält och små arkeologiska fyndplatser, som föga upphetsande dyker upp i rullarna hos Riksantikvarieämbetet. Sedan smäller man upp lite hus, som man säljer till den tidens medelklass. Man stänger av någon gata, och gör en vändplan. Man planterar lite häckar, som ett antal år senare ger upphov till konflikter då de skymmer sikten för de som rör sig på vägarna. Man sätter antenner på barnens cyklar, med en liten röd vimpel i toppen. Denna vimpel ska synas, över häckarna, så att inte bilarna kär på de, på fel sida cyklande barnen. Man murar stora skorstenar på sina grillar, men behåller den lilla klotgrillen i ett förråd. Och när tiden är är mogen, och den nya epoken slagit sitt grepp om platsen, med sitt bredband och sina fyra datorer, då skaffar men en studsmatta som man ställer i den välansade gräsmattan. Och någon gång, under resans lopp, så döper man det hela till Ljunga, förmodligen efter en gård i närheten. Man bli anammad som tätort hos SCB och man har nu manövrerat ut Dagsberg, som ort. Måhända kanske Dagsberg kunde bli en del av Ljunga. Måhända vill man inte det, då man hellre såg att den plats som en gång i tiden hade nyanlagda gravar, och ett och annat tappat föremål från förr, fick vara i fred.

Vad hände egentligen? Varför slukade denna ort, Ljunga en ort som Dagsberg? En fastighet i Ljunga har ju trots allt beteckningen, Dagsberg.

Jag har inte tagit reda på om Dagsberg ingår i Ljunga som tätort. Det må så vara. Det är inte det enda exempel på orter som försvunnit i statistiken. Jag befinner mig själv i en. Kolmården är vare sig tätort eller småort, på samma sätt som Dagsberg. Men Dagsberg verkar intressantare än Ljunga. Ljunga är mest ett ställe att bo i, och ta sig till och från, om man bor där. Annars har man inget där att göra . Jag hittade inget av intresse. Och i den typen av orter brukar det vara ömsesidigt. Man har skyltar om lekande tändsticksaskar, och förbudsskyltar som är allmänt ogästvänliga. Man blänger efter folk och fordon som man inte känner igen. Nej, Ljunga är inget kul. Det lockar inte. Man blir inte intresserad. Man vill hitta ut, och fara vidare. Men i denna typ av ort, med återvändgränder och förbudsskyltar så kan det vara nog så svårt. Där man tror att man kan fara runt, och ut igen, där stöter man på en ny återvändsgränd, men vändplats. ”Förbjudet att parkera i vändzonen”. Fattas bara annat.

Vårt inspirationslösa flackande mellan de mer eller mindre hopväxta tätorterna Åselstad och Ensjön gav inte mycket mera än några bilder på ett samhälle som levde sitt eget stillsamma liv, och hade som största mål att hålla oönskade människor borta.
Men det finns saker att se, eller tänka sig, om man bara letar. Men man hittar det inte om man bara åker dit, helt planlöst. Och att det ger intryck av att vara ett inbottsbelastat område där det handlar om att hålla tjuvar och banditer borta är ganska ironiskt då en av de intressantaste uppgifterna är det förmodade kvartsbrottet där rövaren Halsjan tros ha hållit till. Denna grottliknande täkt, som förmodats ha utvunnits kvart i finns dock i Åselstad. Och vid Åselstad finns ju även Bardensborg, som jag noterade i tätortssafarie om just Åselstad. Men vad finns det i Ensjön? Vad är Ensjön bra för?

Ensjön är ju en sjö, som ligger alldeles bredvid tätorten Ensjön. Och att den ena gett den andra sitt namn är väl ingen kvalificerad gissning.
Arthur Nordén gjorde noteringar som lär ha publicerats 1938 om en gammal fornborg, Stensbergs fornborg.
Denna, som det heter ”obetydliga höjd” var enligt folktraditionen den viktigaste punkten i försvaret. Man kan kanske anta, eller snarare gissa att det kan ha förekommit s.k. vårdkasar på höjden, som sammanbundit kommunikationen med Bardensborg som i sin tur, inte bara hade god utsikt mot sydost utan även hade en fin utsikt ut över Bråviken. Bardensborg ansågs å andra sidan vara tämligen omöjlig att försvara, och låg alltså inte så bra ur försvarssynpunkt.

Det är ju en märklig tanke, att en rövare skulle bosätta sig i en grotta, fem hundra meter från norr om Bardensborg och fem hundra meter öster om Stensberg. Om det nu var under samma tid, vill säga. Det har kanske inte riktigt framgått ännu i mina tämligen amatörmässiga forskningar om områdets historiska platser, och händelser.

Numera är det en populär badplats vid Ensjön. Jag kan tänka mig att det inte är alla som gillar den trafik av badande, som stryker, likt Halsjan gjorde runt byggnaderna i Ensjön och dess omnejd.

Koordinater:

• Halsjans grotta:
  •  N 58º 32.851′
  •  E 016º 13.745′
• Bardensborg:
  •  N 58º 32.617′
  •  E 016º 14.169′
• Stensbergs Fornborg:
  •  N 58º 32.858′
  •  E 016º 13.020′

Vad vet jag då om Åselstad? Ja, inte mycket, om något alls. Man kan väl knappast räkna in det som fakta att man känner till en piga i Åselstad som hette Kristina Ersdotter. Detta torde i alla fall vara ett litet tecken på att Åselstad var en gård, från början, och sedan kanske utvidgades till en by. Byn växte, blev sommarstugeområde för att mera bosättas permanent av folket med sommarstugorna, och på så vis haver det bildats en tätort, som nu listas av SCB som en av 89 tätorter i Östergötland. Men det kan ju samtidigt vara helt fel.

Det finns en fornborg i dessa trakter. Denna kallas för Bardensborg. Där var vi inte denna dag då vi besökte Åselstad. Men det kanske var dit vi skulle ha farit. Det kanske var de mest, turistvänliga stället där, med mest, i alla fall inbillade sevärdheter som trakten kunde uppvisa, eller i alla fall tankemässigt. För vad jag förstår så finns det inte så mycket av Bardensborg kvar.
Bardensborg fick sitt namn efter Soldat Bard, i Åselstads soldattorp. Och om han var släkt med degens stora stjärna, under samma efternamn Alexander Bard, det framgår inte. Men, visst är väl han från Östergötland, och visst har han väl lite soldataktiga kläder på sig ibland?
Och även om vi inte var vid Bardensborg just denna gång så kan man ju fatiskt tänka sig att man åker dit en annan gång. Koordinaterna N 58º 32.617′,  E 016º 14.169′ finns ju kvar.

Ibland får man u faktiskt leta lite efter det som inte finns, för att hitta något av intresse. Bardensborg finns inte mycket av. Soldat Bard finns inte längre. Alexander Bard finns inte i Åselstad, men kanske i Borensberg, eller på annan ort i Östergötland. Han har väl hästar i närheten av Motala, om jag läst på min Hänt i Veckan på ett korrekt sätt.
Jag tror inte att Alexander Bard skulle trivas så bra i Åselstad. Det är en känsla man får när man ser det medel- eller överklassamhälle som vuxit fram ur den förmodade sommarstugekolonin. Men vem vet, han kanske längtar efter fru och barn, hund och en Volvo V90. Han kanske vill ha sin inmurade grill som pyr ut sin rök, och förenas med alla andra grannars rök, samma tid, varje kväll, i exakt fem veckors tid mellan 10 juli och 16 augusti, med uppehåll för en tur på sjön, i skärgården, då den lilla rökpelaren fått sig en östlig förflyttning. Samma folk, samma rökpelare. Samma fruar, men inte nödvändigtvis med samma män. ”helan går”.

Man kan få en del intryck av en plats, även om det är vinter. Människan, och i synnerhet svensken är tämligen förutsägbara, och anpassningsbara till sin omgivning. Men vad gör väl det, om det gäller alla.
Det verkar i alla fall, om man ser det lite gran från håll som om det är en trevlig utsiktsplats där koordinaterna över platsen dör Bardensborg visar. Bara en sådan sak kan ju vara trevligt för en som hälsats välkommen till Åselstad, av en skylt, vid en vägkorsning, på väg in mot området.

Idag är det ridning ingen. Det var det igår också. Idag så ska Michelle rida igen, för en gång som hon missat. Det blir hopp-prov, för Märke 1. Men det är redan avklarat. Hon hoppade igår. Nu har hon klarat hoppningen, och dressyren, för märke 1. Men hon får inget märke än. Hon måste klara teorin också. Det kan bli lite problem. Inte att hon klarar det, utan att få tid till att gå teorin. Men det kanske kan lösas, i höst.

Anledningen till att jag kom att skriva om ridningen är att jag egentligen tänkte skriva om Jursla, Norrköpings Kommun. För när man åker till och från ridningen så åker vi ibland, eller rätt ofta vägen genom Åby. Ja, man säger ju så, att man ”åker genom Åby”. Man säger aldrig att man åker genom Jursla. Jursla är en del av Åby, men ändå inte. Jursla blir en del av Åby. Men det är ju egentligen en egen tätort.

Det kanske beror på att det inte finns så mycket att stanna vid, i Jursla, om man nu inte bor där, eller ska beska någon där. Men om man ska till Lillsjön, och dess elljusspår, så ska man ju till Jursla. Men säger man det?
Nej, man säger nog att man ska till Lillsjön, inte att man ska till Jursla. Jursla är lite av denna del av kommunens svar på vår dels Strömsfors. En tätort, som smälter in i omgivningens namnkunnigare, officiella, och inofficiella orter. Småorter, som tätorter.

Nåja, nu ska vi inte glorifiera Jursla, som ort. Det är föresten ganska svårt, att glorifiera en ort, där man inte vet, vare sig vad man gör där, eller vad man skulle kunna tänkas att göra.
Men visst vore det trevligt om det fanns en stor gladiatorarena mitt i tätorten. Då skulle det bli riktigt intressant för den som gillar att se människor ätas upp av lejon.

Alla orter har ju en ”stark man”. (Nu bråkar väl Fi, stark kvinna då?) Men vad finns det för stark man i Jursla? Jag har då aldrig hört talas om någon, som brinner för ett föreningshus på orten. Men så finns det väl inget föreningshus heller.
Kisa har föresten en stark man, men på ett annat sätt. Magnus Samuelsson. Räknas det? Han kanske blir tätortsborgmästare, så landsbygdsmänniska han är.

Nåja, det är bra att ha en tätort att åka igenom. Så slipper man att ta motorvägen varje gång. Det är vare sig särskilt mycket närmare, eller att det går fortare att åka genom Jursla, när vi åker till och från ridningen. Men det är lite trevigare. Speciellt innan, eller efter Jursla, beroende på vilket håll man kommer ifrån. Området kring småorten Kvillinge är inte så dumt. Men det är ju inte i Jursla!

Nu var det ett tag sedan som jag besökte Västerlösa då jag gjorde min tätortssafarie i just denna ort. Västerlösa är en sådan ort att man nog behöver skriva om den rätt så tätt inpå att man varit där. Den är tämligen lätt att glömma bort.
Varför är det nu det då?
Svaret på den frågan har jag väl egentligen inte. Kanske beror det på att det väl mest handlade om en kyrka. Det är kanske inte varje dag som man är på humör för att dokumentera en kyrka. Det finns så många kyrkor så till slut så kommer det en dag då man vill ha något annat att göra än att just skriva om en kyrka, ta fram bilder på en kyrka eller på annat sätt koncentrera sina sinnen på en kyrka och dess kyrkogård.

Nu lär det ska finnas en del företag på bygden. Det är förmodligen mest bönder, om uttrycket tillåts som ger sig in i entreprenadverksamhet av olika slag. Men det lär även finnas IT-konsulter i Västerlösa. Men detta kan lika gärna vara ett rykte, en myt.

Nåja, vad jag vet är att detta datum, 28/1 så gifte sig sedan Olof med sin Anna, förmodligen härstammad från Hersa. De gifte sig alltså i Västerlösa.
28/1 1759, alltså för exakt 250 år sedan, denna dag så gifte sig skräddaren Nils Månsson med Anna Jönsdotter, även de i Västerlösa. Anna hade titeln ”Kvinnfolk”. Frågan är om det smäller högre än titeln ”piga”? Man kan ju undra vad en 250-årig bröllopsdag kan tänkas att kallas.

Annat var det 28/1 1779 då Josef Hellberg kontrollör i Linköping gifte sig med Engela Fallberg mademoiselle i Västerlösa häradsskr.bost Men de har ju bara varit gifta i 230 år denna dag, med är ändå en bröllopsdag för dessa båda människor.

Detta sammanfattar väl vilka som, fram till år 1800 har gift sig just detta datum, 28/1. Det var väl då som nu att det inte var så många bröllop i januari. Folk gifte sig nog mera på försommaren, redan på den tiden.

Ibland är man lite tveksam till om vissa tätorter borde vara tätorter.
När jag var i Fågelsta t.ex. så knappade jag in ortens centrum. Det visade sig vara ett träd, invid järnvägen dit man åkte via en grusväg, ut på ett öppet fält.

Man får åka ut på landet, som man får när man ska till Väderstad om man kommer från norr eller väster. Och när an väl är där så finns det hus och lite lantliga verksameter, mer eller mindre nedlagda. Men centrum, det är ingen som orkat ta reda på var det skulle tänkas att vara. Så varför inte ta det träd som man skulle kunna tänka sig, likt en galgbackes träd står och väntar på att antingen få fungera som avrättningsredskap eller också att bli nedhugget och förvandlat till flis.
För visst är det väl lite vilda västern över Fågelsta?

Fågelsta levde väl annars mycket på sin smalspåriga järnvägsförbindelse med Vadstena. Man kunde åka till Örebro och Hallsberg. Fantastiskt. Idag då? Tja, man blir inte gammal där, man försöker nog att ge sig av rätt så fort. Det finns liksom inget som säger: ”Välkommen till Fågelsta, kom så ska du bli omhändertagen”.
Det som fattas när man kommer som främmande på tätortssaffarie är en skylt i början av orten där det stå ”Främlingar skjuts utan att fråga” eller ”Keep out”.

Mantorps FF spelar sin fotboll i Spångsholm. Är det någon som bryr sig om det? Ja, spelarna i Mantorps FF kanske. Eller är det bara kansliet som ligger i Spångsholm, eller kanske rent av en filial i Spångsholm för Mantorps FF, som nog då borde vara en ganska stor klubb. Mantorps FF kanske är Linköpingstraktens nästa kapital-bygge inom idrotten.

Jag måste erkänna att jag väl inte riktigt var på det klara med var jag var då jag for fram och tillbaka under E4 vid Linköping, mot riktning, Mjölby. Förstår du var jag menar? Inte? Då kanske du förstår vad jag menar, att det blir en smula förvirrande att ena stunden vara på den ena sidan om E4 för att i nästa stund vara på den andra. Det är nämligen så att E4 bildar en form av geografisk delning av Östergötland. Normalt sett så åker man på E4 för att ta av till det resmål man har, vid den närmsta avfarten. Men om man åker på en parallell väg till E4, låter GPS:en styra färdriktningen samtidigt som man har flera resmål inprogrammerade i samma rutt, då bryter man det mönster som är det invanda, man blir desorienterad och får lite svårt att ha ett begrepp om var man är, i förhållande till om man tog den traditionella vägen, på E4.

Spångsholm är, om man nu inte gillar fotboll inte mycket för en turist som förväntar sig att överösas med aktivitets- och upplevelseerbjudanden. Historiskt sett så verkar det endast att handla om trådfabriken där det tillverkades Gunnebospik. Den fabriken, om jag har fattat det hela rätt lär ska vara nedlagd numera. Men med så mycket spik borde det väl ha byggt en hel del där genom åren. Nåja, närheten till Linköping gör nog att detta blivit en bostadsort för de som jobbar i just Linköping. Har vi hört detta förut när det gäller tätorter i detta område? Husen är viktiga, området i omedelbar anslutning till huset är också viktigt, d.v.s. tomten. Men sedan, vad bryr sig folk om områdena mellan tomterna. Det ska väl finnas vägar förstås, så att man kan ta sig till Linköping. Men det som finns vid vägarna, som inte är tomter, eller klubblokal för Mantorps FF, vad används det till?

Antalet invånare med utländsk, icke nordisk härkomst är i Spångsholm 5% mot Syas 4,5%. I Mjölby stad är det 74%.
Av detta har någon med lite för lita att göra på jobbet kommit fram till att Mjölby Kommun är en segregerad kommun. Nu vet jag inte vilken krog den här personen satt på när den kom fram till dessa siffror men frågan är vad syftet är med en sådan undersökning. Det kanske skulle kunna kvoteras ut lite invandrare till Sya och Spångsholm? Det kanske skulle sätta fart på torghandeln i Spångsholm. Närheten till jordbruket borde väl vara en god förutsättning för att kunna sälja grönsaker, mjöl och annat som naturen kan erbjuda. Eller skulle det bli fryspåsklämmor, tolvpack med stumpor och halvtaskiga plastleksaker som skulle säljas om det blev en marknad, på något som skulle kunna liknas vid ett torg?
Det skulle nog inte bli svårt att köpa sig en pizza eller en kebab i alla fall. Se det som en fördom, men tala om ifall det är ett felantagande!

Jag undrar om folk som hellre bakar morotskakor än vanliga vetebullar tror att en kaka som innehåller morötter skulle vara nyttigare än andra bakverk. Men visst, det stämmer väl, att morötter är nyttigare än kanel. Kanel är bara en onödig frestelse som får folk att skena iväg i vikt, bli lite ”på kanelen”. (den där kunde jag inte låta bli, ha ha)

Jag skulle nog inte vilja göra ett test men det vore intressant att veta vad som hände om man åt ett kilo morötter i förhållande till vad som händer om man äter ett kilo kanel. Hur skulle en så stor mängd kanel påverka kroppen.
En sak är nog tämligen rimlig att anta och det är att det lär dröja innan man äter kanel igen.

Kryddor har ju annars lite av ”juvel-status” över sig, i alla fall rent mytiskt och litterärt. Det talas om att man har med sig kryddor som gåvor till kungar och historiskt fint folk vid olika typer av uppvaktningar. T.o.m. Jesus fick väl, redan som nyfödd ett gäng kryddor av dessa vise män som ju påstått skulle komma och hälsa på den provisoriska kvinnoklinik som upprättats i ett stall i tron om att de skulle kunna fjäska in sig lite då de hade fått idéer om att det var en kung som föds.
Om nu dessa tre vise män var så himla visa, varför lät de sig luras att det var en kung som var född, var det risk för att de inte skulle komma alls om de istället hade fått veta att det bara var Guds son som trillat ut ur ”Jungfru” Marias sköte den där julnatten för lite drygt två tusen år sedan.
Jo, så måste det nog vara, de hade, i egenskapa av vise män genomskådat bluffen, de hade inte kommit på den stora ”Premiärfesten”. Det var en tidig variant av Michael Bindefeld som var festfixare och det viktigaste med en en festfixare är att få dit rätt folk, rätt kändisar, till vilket pris som helst. Det gäller även att få dit massmedia vilket man lyckades få, man hade Lucas från Svensk Damtidning, Matteus från Aftonbladet, Marcus från Expressen samt Johannes Brost som ju kanske inte tillhörde massmedia men han har lite rökelser som är ganska populära bland kändisarna som vill vara med att synas lite.
Det hela publicerades sedan i bokform och blev snabbt den bäst säljande boken i världen, det tog bara 2000 år.

Lotorp ger ett intryck av att kunna husera ett bokbinderi, kanske med ovanstående beskrivna bok som en av produkterna men när vi var där för en tid sedan så såg vi endast ett hus som gick under benämningen Centrumhuset och som väl kanske har huserat någon form av liten Kommun en gång i tiden, eller en Kommundelsnämnd eller något liknande. Man skulle också kunna tänka sig att det varit någon form av Folkets Hus eller liknande, och kanske är än. Men något bokbinderi, det lär det inte ha varit.
Men visst vore det trevligt, att kunna ta en tur via bokbinderiet, till Rejmyre Glasbruk för att titta på hur det går till.
Det är ju nämligen så, i digitaliseringens tider att man inte handlar med produkter från industrier och hantverk längre. Man handlar med upplevelser, instruktioner och förevisningar. Man betalar mera för att få Fredrik Lindström att tala om sin väns samlag än man gör för en skickligt gjort vas i glas som det endast finns två som kan göra i hela landet, mest för att det inte finns utrymme för flera hantverkare i detta material. Ett bokbinderi skulle, i teorin lika gärna kunna bina böcker utan ord, med blanka sidor, för det är själva bokbindandet som är intressant för besökaren, inte vad som står i boken.
Men några sådana problem, över vad som ska säljas i en verksamhet som bokbinderi, det finns inte i Lotorp, där finns det bara ett gym, och ett Centrumhus som förhoppningsvis har en funktion för Lotorps invånare.

När Agent Michelle räddat Finspång från invasion så var det dags att bege sig utanför Finspång för att se hur stor förödelse den hemska fienden ställt till med.
Vi beslöt oss för att bege oss till Butbro, en liten tätort utanför Finspång, på väg mot Lotorp ungefär.
Det var lite knepigt att hitta Butbro på kartan, det verkade mera att vara ett vägskäl snarare än en tätort, men när vi kom fram till detta vägskäl och såg att det var just var det var, ett bebyggt vägskäl med annex utåt bygderna till så insåg vi att vi var framme. Men framförallt så märkte vi det på den skylt där det ju faktiskt stod Butbro och som förkunnade att man var framme i tätorten Butbro.

Jag önskar att jag kunde skriva mera, om hur det vimlade av hästar med fastspända vagnar, på väg till någon marknad för att sälja eller köpa lite säd, kött eller andra saker som kunde behövas i ett hem. Jag önskar också att jag kunde berätta om Butbros invånare, hur de tog emot med öppna armar, bjöd på kaffe medan kasken smögs fram under bordet med en blängande kvinna i schalett som bannade mannen i fråga då han äntligen hittat en anledning till att få ta sig en sup.
Men det kan jag inte. Butbro var inte bara dött, det fanns egentligen inte något ställe att ens stanna på knappt. Det var en förbifart, en ort som man passerar för att ta sig över ån i samhället, ett vägskäl där man mest funderade på om man skulle ta till vänster eller om man rent av skulle ta till höger. Det vill säga, om man nu inte valde att vända om, köra tillbaka till Finspång igen.